Monica Borrfors
Monica sjunger Monica
(Gazell)

Samma sak händer varje gång jag lyssnar på denna hyllning från Monica Borrfors till Monica Zetterlund. De första låtarna är jag tveksam, tänker jag på Zetterlunds originella och fantasifulla men ojämna framträdanden mot det mer alldagliga men sångtekniskt säkrare hos Borrfors. Men sen händer det märkliga, ungefär vid As time goes by (Men tiden går). De två Monicorna börjar förenas till en ny gestalt, en metamorfos som endast är möjlig genom det chosefria och ärliga hos Borrfors som övertygar alltmer under skivans gång. Hon sjunger mjukt, med tydlig diktion och ledig rytmik och det spotska, genomlysande hos Zetterlund får en allvarligare, innerligare karaktär.

Borrfors skriver i den välformulerade konvoluttexten att hennes respekt och beundran för Monica Zetterlund har avhållit henne från att sjunga förebildens material tills nu. Hon har förberett sig väl när hon nu tar steget. Till det fina resultatet bidrar naturligtvis urvalet kompositioner och de poeter som skrivit de svenska texterna, framför allt då Hasse och Tage, Olle Adolphson och Beppe Wolgers. Och naturligtvis Gustaf Fröding, (I valet och kvalet) men där har den värmländska Monica ett naturligt försprång framför sin stockholmska namne.
Gösta Nilson har arrangerat och spelar piano, utmärkt och välformulerat, liksom Filip Augustsson (bas) och Jesper Kviberg (trummor). Ulf Andersson på flöjt och tenor är som vanligt kongenial i sammanhanget, inte bara fyller sin plats utan berikar den med meningsfull musik. Han har en särskild plats i den svenska jazzhistorien.

En cd som skänker den här lyssnaren en ovanlig glädje.
© Bertil Sundin