Diskografi
Biografi
Konserter
Stipendium
CV
Personligt
Galleri
Kontakt
Pressklipp
 
 
Foto: Bernt Carlsson
Monica gjorde Monica full rättvisa
RECENSION

I onsdags kväll fick Ulricehamnspubliken tillfälle att återuppleva en av Sveriges främsta jazzsångerskor och därtill i dubbel upplaga. Det var nämligen Monica Borrfors som gav sin variant av sin nyligen bortgångna namne Monica Zetterlund.
Det blev en musikalisk exposé av högsta kvalitet, och det berodde på minst fyra samverkande delar.
För det första är Monica Borrfors en sångerska av hög klass, som gör Zetterlunds sånger fullständig rättvisa.
För det andra gav hon en talad resumé över Monica Zetterlunds liv och karriär, något som gjorde att man lärde känna henne betydligt bättre än man gjort tidigare.
För det tredje bjöd Monica Borrfors på sig genom sitt sätt att agera, med en stor närhet till publiken.
För det fjärde hade hon med sig en komptrio av absolut toppkvalitet. Den bestod av Gösta Nilsson, pianist och kapellmästare, Jesper Kviberg, trummor, och Filip Augustson, kontrabas. Den klassiska sättningen för en jazztrio.
Monica Borrfors tog publiken med sig utefter Zetterlunds karriär, med många kända och även ett antal mindre kända sånger, uppblandade med berättelser och anekdoter ur föregångerskans liv.
Den första sången var den närmast klassiska Sakta vi gå genom stan, fortsatte med örhängen som Trubbel, Att angöra en brygga, Vad en liten gumma kan gno, Bedårande sommarvals, Come rain or come shine, As time goes by, med Hasse och Tages text. Detta var exempel på de, åtminstone för mig, mest kända sångerna. Och så förstås det förträffliga extranumret Underbart är kort.
Det blev en helgjuten afton med mycket bra sång och musik hela kvällen. Några av numren lyste extra starkt. Själv blev jag närmast hänförd av Monica Borrfors version av Olle Adolphssons Trubbel, framfört med känsla och inlevelse som inte står någon efter.
Likaså Monicas vals, byggande på Bill Evans' Waltz for Debbie, och Underbart är kort, där Borrfors gjorde tolkningar som verkligen tog fram texterna.
De tre musikerna excellerade i förträffliga solon. Framför allt kommer man länge att minnas Jesper Kvibergs långa trumsolo i En liten gumma kan gno. Där gav han en hel föreställning bakom sina rytminstrument, helt sagolikt bra.
Sammantaget en förträfflig kväll, som man önskar att fler tagit sig tid att uppleva.

Bernt Carlsson
Publicerat 2007-09-18